My History1998"Den där känslan..." Det hela började egentligen i USA år 1998. Jag var i Kalifornien på semester med min familj under juli månad. En dag var vi och besökte en nationalpark med vacker natur och en del gamla hus. Där var dammigt och varmt, solen lyste starkt och det var fullt med turister. Jag hade precis varit in i en souvenirbutik och tittat på vykort varpå jag klev ut på planktrottoaren utanför butiken. Precis DÅ kände jag hur det ryckte till i armen. En ilning som fick handen att söka sig till den högra höften. Solen, värmen och dammet, det här var en helt ny känsla för mig. Jag kände på mig att det var något speciellt men jag visste inte vad. Det skulle dröja två år innan jag fick svaret på den frågan.
2000"Året då allting började" Mina föräldrar köpte en ny bil år 2000. En fin blågrön Toyota Carina II -96. Det var en lördag i juli och då vi inte hade något bättre för oss bestämde vi oss för att provköra den nya bilen. Vart då? Var nästa fråga... Pappa hade dock läst i tidningen om en Countryfestival som pågick i Duved utanför Åre precis den helgen. Varför inte? Att åka dit går väl lika bra som någon annanstans? Också for vi iväg... Det regnade och himlen var tråkig som insidan av en dammtuss. Där var någon slags marknad men de sålde inte särskilt mycket kul... Musiken hade inte börjat riktigt än eftersom det nästan var mitt på dagen. Vad var det då som var så speciellt på den här Countryfestivalen? Jo... Där fanns Peacemakers. Jag såg hur de gick klädda, jag såg hur de bodde, åt mat och hur de levde. Jag kom ihåg känslan jag haft i högerarmen ungefär två år tidigare. Det var DET HÄR! Det här var min grej! Det här skulle jag bli bra på! Så HÄR ville jag också leva! Det här skulle bli mitt liv! Så jag frågade första bästa västernklädda gubbe hur man skulle gå tillväga för att få vara med (det visade sig senare vara Hans-Erik). Han mumlade någonting om: "... gruff... hemsidan... du kan ju ringa... *mummel*... hmmm... jag måste gå nu..." Och han trodde väl att han hade blivit av med mig på det sättet. Riktigt så enkelt var det nog inte... Så när vi kom hem från Duved så sökte runt på "Peacemakers" på Internet och hittade bland annat fredsmäklare och fredsorganisationer i Afrika samt Colt's egen hemsida förstås. Slutligen fann jag att www.peacemakers.nu var den korrekta adressen. Jag ringde och lyckades få tag i någon som talade om "att det är nog lättast om du kommer till någon festival där vi här så får vi se vad du duger till". Ungefär så... och han trodde väl att han hade blivit av med mig så enkelt... men det var ju inte heller riktigt rätt... Sista helgen i juli (två långa förväntansfull veckor efter Duved) så var Peacemakers engagerade till en Västernfestival i Kovland utanför Sundsvall. Det var bara 16 mil ifrån Brunflo så det var lätt att åka dit. Jag var 15 år, hade pappas trånga boots, nån gammal skinnjacka och en hängig fiskehatt, men jag var där! Vad för revolvrar jag hade ska vi inte prata om. Jag skulle även kunna lägga ut en bild på hur denne skapelse såg ut men... nej, jag låter bli... Jag gick över till Peacemakers läger och då Hans-Erik såg visste han nog inte om han skulle skratta eller gråta... Men tydligen var jag ju där i alla fall och han var tvungen att ge mig en chans. Jag skulle få vara med i Peacemakers Western Show! Jag var en simpel bandit, lyckades fly undan lagen med livet i behåll och även om jag själv inte ser min premiär som någon imponerande rollprestation så var det tydligen tillräckligt. Jag hette Jon och jag var lång... Det dröjde nästan hela 10 minuter innan det självskrivna smeknamnet Long John skulle komma att följa mig sedan dess. Den följande veckan var den längsta veckan någon någonsin har upplevt. Det skulle dröja hela 4 dagar(!) innan vi skulle åka ner till Furuvik på Countryfestivalen där, första helgen i augusti. De 23 dagarna i december före julafton är ingenting i jämförelse med denna evighet! Så småningom kom jag ändå till Furuvik för första gången och stod det senare klart att jag skulle få bli medlem i Peacemakers Western Show! Under denna första sommar med hatt så kommer jag även till Österbybruk, Holmsveden och Åre. Det sistnämnda var en ganska stor häftig grej men det var med sorg i själen som jag åkte därifrån den 22 september. Nu skulle det bli en lååång väntan i "verkligheten" tills nästa sommar.
2001"Efter en ohyggligt lång och längtande vinter..." Jag längtar varje dag hela vintern och våren på att få åka iväg med Peacemakers igen. Det är ganska svårt att gå ut nian när man bara har Vilda Västern i huvudet men jag lyckades klara av det till slut. Under vintern skriver jag en del shower som dessvärre inte sätts upp. Jag skriver även en del utkast till det som nu har blivit "Vilda Västerns 10 Budord", "Vet du vad?" och "Citat från Tombstone", vilka till en början var tänkta att användas inom Peacemakers lite på kul. I början av juli åker jag med familjen till High Chaparral och riktiga julafton är inte mycket i jämförelse med denna "julafton" för mig! I flera dagar går jag omkring inne i nöjesparkernas nöjespark, andas in atmosfären, imponeras och inspireras av showen och njuter av varje sekund, från portarna slås upp på förmiddagen klockan 10.00 tills de stänger klockan 19.00. Jag införskaffar mitt allra första par boots! Som jag fortfarande går omkring i för det mesta... (bra kvalité) och får en oljerock av mina föräldrar... som jag fortfarande går omkring i... Dessvärre hade de bara fel storlekar på den hatten som jag hade sett ut så jag fick fortsätta att dras med den gamla slokande fiskehatten... För övrigt har jag än idag, 6 år senare, ännu inte funnit "MIN" hatt... Så kommer äntligen den 8 juli 2001 efter flera månaders innerlig längtan och förväntan. Det käraste återseende än så länge i mitt liv, då Peacemakers samlades i Vansbro (trevligt ställe, synd att de slutade med Countryfestival efter det här året). Det var även här som jag fick mina två Colt .44 Navy revolvrar... som jag fortfarande bär omkring på... Och äntligen blev det lite krut bakom skjutandet! Helgen därpå färdas vi mot Duved och det var här som allting hade börjat ett år tidigare. I Furuvik så hittar jag en hatt som heter duga! Åtminstone som får duga... tills jag hittar nånting bättre... Den var fin men hade sån störig ståltråd i brättet, den bär jag faktiskt inte omkring på så ofta längre... Till slut, alldeles för fort, tar även denna sommar slut och jag börjar på gymnasiet, frågan är om denna vinterhalvtid kommer att bli lika svår och långsamt plågsam som den förra...? 2002"Att eftersträva ett visst ideal" Jag har gått mitt första år på gymnasiet vilket var ganska nytt och krävande och därmed tvingade tankar om Vilda Västern åt sidan. Vintern blev med andra ord inte riktigt lika tuff som föregående. Däremot har jag sedan förra sommaren lagt ner mycket energi på att uppnå det västern-ideal som jag fått presenterat för mig. Med nya förebilder i livet tar jag första steget mot vad som tycks vara en lång stege mot perfektion. Är det inte intressant hur ett ideellt intresse kan förändra ens ytliga tillvaro? I juli åker Peacemakers till High Chaparral på "charterresa" som vi kallar det. Vi är inte arrangerade utan far dit för eget nöjes skull. Vädret var sämre än när jag var där förra året men vi har kul ändå! Fredag kväll äter vi Taco buffé i Old Mexico. Middagen kostade 150 kr per person så det gäller att ta tre portioner för att det ska löna sig... Helgen därpå åker vi till Duved och här föds Lucky Luke. Tanken med Bröderna Dum-Dalton, som senare helt enkelt blev Daltons föddes redan året tidigare i Vansbro. I Furuvik 2001 fick Daltons dessutom sin svartvitrandiga fångdräkter. Jag var först en av bröderna Dalton men blev snart sheriffen som jagade banditerna. Under vintern kom jag på idén att vara Lucky Luke mer på riktigt och jagade gul skjorta flera dagar i veckan i Östersunds alla butiker. Blå jeans, svart väst och röd halsduk var ju lätt att ordna... Den vita hatten införskaffade jag helgen före på High Chaparral. Och så gick det till när Lucky Luke blev en av karaktärerna i Peacemakers. Han har varit med sen dess och jagat bröderna Dalton över hela landet. Sommaren fortsätter med countryfestivaler här och där. Dessutom gör vi gästvisit i Jädraås på deras tågsöndag i slutet av juli. Ett par av oss åker dit västernklädda och tänker åka med lite bara för skojs skull. Men när vi står i biljettkön kommer en man fram med fribiljetter och undrar om vi kan hitta på nåt kul till resan. Själv går jag på som bandit och folk, som inte hört talas om någon risk för överfall eller nåt liknande, blir tämligen överraskade när vi rusar fram genom vagnarna med dragna revolvrar och vrålar efter guldet. På slutstationen blir det uppgörelse mellan banditerna och sheriffen till publikens förtjusning. Vi gör hela tågrånet som en spontan ideell show med uppgörelse och allt på varje tågresa. Det här var på den gamla vilda tiden. Än idag minns jag hur kul jag hade den dagen. I Holmsveden detta år hittar jag en ny hatt, den gamla från förra året var inte särskilt regntålig och har börjat slokna lite så efter kort överläggande slår jag till och köper den hatt som jag idag fortfarande bär. Men som nämnt, jag letar ännu efter "MIN" hatt ;) Jag har varit med Peacemakers under 3 hela somrar... Men jag känner mig fortfarande inte riktigt som en av deras medlemmar.
2003"Den Vilda sommaren" Sommaren med Peacemakers 2003 var aningen vildare än tidigare. Jag hade fyllt 18 år och utvecklats personligen med klubben. Det var nu som jag verkligen började känna mig som en fullvärdig medlem och fler människor började att känna igen mig på de olika countryarrangemangen vi besökte. Detta gjorde att jag, så att säga, vågade släppa lös mycket mer än tidigare. Samtidigt som jag på något sätt vant mig vid Countrymusik och börjat uppskatta den musikgenren mer och mer. Så när sista bandet för kvällen spelade sina sista låtar för kvällen, var jag en av dem som stod längst framme vid scenen och klappade händerna och hoppade i takt till musiken. Detta var sommaren med Rednex Revival Party, Small Town Urbans, Wanda Jackson och Red Hot Max. Även om jag själv inte drack alkohol kunde jag i min karaktär umgås med människor som gjorde det. Long John blev mer utåtriktad och inte lika rädd för att ta kontakt med andra människor, något som givetvis har utvecklat mig själv som människa till det bättre. Vi var till High Chaparral (det regnade förståss men ändå) Duved, Ransäter, Furuvik och Vemdalen. På varje plats levde jag mer än vad jag någonsin vågat tidigare. I Furuvik dansade vi i timmar tills klockan blev två på morgonen nästa dag. DÅ började festen ute på campingen som räckte cirka tre timmar till. Sen var det ju bara två timmar kvar tills klockan blev sju och det var dags att stiga upp, så jag gick helt enkelt INTE och la mig den dagen. 2003 var även sommaren med Lottakåren, som var en otroligt roligt och populärt inslag i våra shower, ett halvdussin karlar utklädda till tungt beväpnade fruntimmer. I Holmsveden gjorde vi en häftig show som avslutades med en legendarisk dassprängning, men sedan dess har vi i Peacemakers inte sprängt några fler dass... Ytterligare en sak som gjorde 2003 lite vildare, är att det var den sista sommaren innan Peacemakers blev en förening. I klubben Peacemakers var det en ganska osäker tillvaro, man visste inte riktigt var man hade de andra och man blev lite härligt misstänksam och hård mot de andra. Detta var sista sommaren innan vi blev lugna byråkrater med papper och möten istället för krut och dueller.
2004"Lycklig och respekterad" Nu gick det bra för mig och Peacemakers. Jag hade fått förtroendeuppdraget att ta hand om föreningens hemsida föregående höst och det var kul! Jag tillbringade ett större antal timmar med att få till allting, redigera bilder, designa knappar, lägga ut texter som jag skrivit något år tidigare bara för eget nöjes skull. Jag hade aldrig jobbat någonting med hemsidor förut så jag var tvungen att lära mig allt från början. Jag var tillsammans med en tjej som heter Helena, vi var nykära och hon ville följa med Peacemakers och se vad det var för något. Jag tror och hoppas att hon tyckte det var kul, det verkade så i alla fall och jag gillade verkligen att ha henne med. Jag var med både henne som jag älskade och med Peacemakers, så det kunde ju inte bli så mycket bättre! Vi var till High Chaparral även detta år. Det regnade. Sedan dess har vi inte varit där. Stället är ganska mycket nöjespark och familjanpassat. För mycket asfalt och inte tillräckligt vilt för oss. Vi var i Duved också, fyra år sedan jag såg Peacemakers där och ville bli medlem! Det var kul och vi festade till Rednex och Red Hot Max. Så här i efterhand är det nog ungefär vid den här tiden som jag verkligen börjar uppskatta musiken. Countrymusiken som vi hör när vi är ute. Jag börjar lära mig artisterna och bryr mig om att lyssna mer på musik än på revolverskott. I Vemdalen så förlovar jag och Helena oss. Det kom som en överraskning eftersom bara hon och jag visste om att det skulle bli av. Jag såg till att smyga in det i slutet av en västernshow som vi nyss spelat, så många trodde nog först att det hörde till showen och att det bara var på skoj! Men det var synnerligen äkta. Stoltare vicesheriff har man fått leta efter! 2004 var en väldigt bra Peacemakersäsong. Jag känner att börjar vinna respekt och förtroende och blir mer och mer accepterad i föreningen, och av Hans-Erik, vilket man måste säga fortfarande är viktigt. Efter Holmsveden blir det väldigt tomt... Jag är kvar i Jämtland och går arbetslös nu efter att ha tagit studenten... Och tänker tillbaka på sommaren 2004.
2005"The Show must go on!"
|
||||||
